Under året som gått har jag verkligen lärt mig vad passivisering innebär.
Det innebär att dagarna bara passerar förbi, utan att någonting händer.
Det innebär att det krävs en enorm mental fokusering för att göra saker som man tidigare bara gjorde, utan att tänka på det.
Det innebär att minsta lilla motgång är en anledning att ge upp.
Om jag inte hade varit deprimerad, hade jag kanske kunnat ta mig ur passiviseringens onda cirkel. Men min depression har tagit formen av likgiltig hopplöshet. Jag har tappat tron på att någonsin kunna känna genuin livsglädje igen, och jag orkar inte bry mig.
Den tydligaste beskrivningen av min depression är kanske den här:
Jag läser parallellt tre böcker och har ytterligare två på lager, spelar två Wii-spel och två DS-spel, följer flera tv-serier, ser en serie på dvd, läser en serie i mangaformat och följer alla bloggar och serier i länklistan här på bloggen. Allt detta gör jag, inte alltid för att jag har lust med det, utan för att fördriva tiden. För om jag inte fördriver tiden, kommer förr eller senare ångesten tillbaka.
Problemet är att jag inte alltid har lust att läsa böcker, spela tv-spel eller kolla dvd. Jag har inte lust med någonting. Och så kommer ångesten krypande och frågar mig varför jag inte gör någonting, varför jag bara låter tiden rinna iväg. Till slut bestämmer jag mig, mer eller mindre motvilligt, för något att göra. Efter en stund kan jag oftast fokusera på det jag gör. I bästa fall kan jag till och med uppskatta det. Men oavsett vilket är det bättre än att fokusera på ångesten.
Det som borde vara rena nöjen har alltså blivit distraktioner. Det är depressionen i ett nötskal.
Om jag blir distraherad tillräckligt länge, kan jag fortfarande känna glädje över det jag gör. Det är bara det att glädjen kommer utifrån, inte inifrån som förut. Den måste hela tiden fyllas på.
